Tillbaka till huvudsidan

En mirakelbebis är född
Gossebarnet Grane föddes på samma dag som Astrid Lindgren, på Emils namnsdag. Emil var också det namn vi länge funderade på att ge vår prins. Men när den dagen kom då han fick sitt rätta namn var han inte vår Emil längre, utan vår kämpe - Love. Loves första smeknamn var Kiwin, det var det vi kallade honom när han låg i magen. Ett namn som hängt med från den tid då han var stor som en kiwi. När han föddes, i vecka 24+0, var han inte mycket större, som en liten fågel ungefär.

Födelsedag: 051114
Tid: 15:19
Vikt: 590 gram
Längd: 29 cm


Första bilden på "Kiwin" - 14 nov 2005



Lycklig nybliven pappa - 14 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 15/11:
"Det gör ont, ont, ont i magen, men jag får stark medicin och ska försöka öva mig på att gå igen. Får snabbt blodfall med frossningar men min motivation är hög. Längtar verkligen ur sängen. "Kiwin" ger mig kraft att övervinna värken. Det är hos honom jag orkar som mest. Att något så litet kan ge så mycket energi och kärlek att det dämpar min värk - det är häftigt."

Loves farmor och farfar kom förbi för att titta på det lilla skruttet, likaså hans moster Åsa. Han fängslade alla, så liten, verkligen pytteliten. Ändå så färdig. Händerna såg ut precis som vuxnas händer, fast i miniformat. Fingrarna var smala som spagettisnuttar. Love var väldigt smal, bortsett från den enorma ballongmagen. Han såg nästan ut som en pytteliten gubbe. Lagunohåret förstärkte den känslan, han hade riktigt tomteskägg, fast mjukt och fjunigt förstås.

Love bodde i en varm och fuktig kuvös. Vi fick vara nära honom med våra händer, noga tvättade med tvål och sprit. För att Love skulle känna sig trygg i sin nya värld låg han ordentligt ombonad med filtar i en så kallad toffel, ett litet bo av tyg speciellt sytt för att rymma och hålla om riktigt små bebisar. Ansiktet skyldes med en liten tyglapp för att stänga ute ljus. Ljudnivån inne på salen var dämpad och man talade mestadels i låg ton. Det mesta av ljuden bestod av surr från alla maskiner och larmljud från puls och saturationsövervakning.


Lilla skruttet kramar mammas händer - 17 nov 2005



Kiwins lilla lilla fot - 17 nov 2005



Liten hand och fot - 17 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 15/11:
"I går kväll började mina tårar att rinna, de vällde fram och bara fortsatte, fortsatte och fortsatte att komma. Jag blev plötsligt så ledsen. Då släppte all spänning för Johan också och vi grät tillsammans. Allt gick så fort. Navelsträngsframfallet, katastrofsnittet, uppvakning, drogad och sen var mitt barn bara borta. Jag hängde inte med. Kiwin kändes förlorad för mig. Han skulle ju bo i min mage och plötsligt fanns han inte där längre. Kärleken för knyttet i kuvösen är enorm, men det har varit svårt att förstå att det verkligen är vårt barn, det är ju andra som tar hand om honom. Vi är bara betraktare. Vi försöker intala oss att han har det bra trots att han fick en så jobbig start i livet. Tårarna på kvällen kom för att jag saknade vårt barn så enormt mycket. Jag ville ha honom hos mig. Tårarna var förlösande, det var skönt att låta känslorna komma ikapp. Nu var vi föräldrar."

Ända till den dag vi fick ta med oss Love hem och ha honom hos oss i sängen väcktes Johan ofta av att Camilla letade efter Love i sängen. Det letades under täcket och bland kuddarna. "Var är Love" blev ett nattmantra. När Love senare blev större var det också svårt att ta sig ur sängen för att tex gå på toaletten eller för att dricka lite vatten, det var svårt att balansera sig ur sängen med Love i ena handen och trassla sig lös från alla slangar och sladdar med den andra. Givetvis fanns där varken slangar, sladdar eller någon Love.

16/11 - Love 2 dagar
Bara två dagar gammal kom Love ur respiratorn och fick en CPAP som andningshjälp. Den tuffaste tiden för så tidigt födda var förbi och Love hade ökat sina överlevnadschanser betydligt. Loves läkare bedömde att hans chanser att klara sig var större än att han inte skulle göra det. För oss var det ett positivt besked som vi firade på kvällen. För att klara av hela situationen levde vi fortfarande dag för dag, timma för timma, och vi firade alla små framsteg. Det kändes viktigt att se ljuspunkter och kunna glädjas åt att ha blivit föräldrar även om vi var snuvade på den vanliga babylyckan. Loves hjärna undersöktes med ultraljud. De såg inga större skador, puh. Mindre skador är svåra att se. Love började suga på napp, en pytteliten prematurnapp. Jättegulligt.


Orolig men lycklig pappa vid sin sons kuvös - 17 nov 2005


17/11 - Love 3 dagar
Redan på tredje dagen fick Love komma ut ur kuvösen för att ligga hud mot hud, sitta känguru som det kallas. Att flyttas ur kuvösen är en stor påfrestning, ljuden blir annorlunda, ljuset, och det blir kallt. Bara att vändas inne i kuvösen är stressande för så små barn. Trots det gjorde man bedömningen att det var bra för Love att flyttas ut ur kuvösen för att ligga mot sin mammas bröst. Mänsklig kontakt är oersättlig och effekterna är oerhört gynnsamma.

Ur Camillas dagbok den 17/11:
"Känslan att ha Love i famnen går inte att beskriva med ord. Hade jag inte varit tvungen hade jag aldrig velat lämna honom ifrån mig. Jag förstår varför de uppmuntrar oss att sitta hud mot hud, så bra har nämligen Love inte mått sen han låg i min mage. Pulsen var jämn och låg. Love tappade CPAP:en men fortsatte att andas och syresätta sig perfekt. Jag tror att han lugnas av att höra mitt hjärta och av att känna värmen från min hud, ljuden påminner honom säkert av tiden i magen. När han ligger hos mig händer det även massor i min kropp. Livmodern drar ihop sig, mjölkproduktionen stimuleras och det hjälper tarmarna att komma igång. Att känna varandras närhet är bra för oss båda helt enkelt."

När Love lyftes in i kuvösen igen från en kängurusittning gnydde han alldeles hjärtskärande. Svaga små pipljud. Han lät som en liten kattunge. Han fick sitta ute mellan 1-3 timmar åt gången, en sittning om dagen. Till en början satt han bara hos sin mamma. Det var helt och hållet Johans beslut. Dels för att Love skulle få känna igen pulsen från magen och för att det hade så positiva effekter på mjölkproduktionen och livmoderns sammandragningar. På åttonde dagen blev det pappas tur. Därefter turades vi om att sitta. Och när inte kängurusittning var möjlig satt vi långa stunder, nästan hela dagarna och höll om Love med händerna. Även om närheten inte blev densamma så var även det viktig mänsklig kontakt. När Love var orolig, ibland såg han ut att ha väldigt ont och vred sig som en mask i bädden, då var handpåläggningen väldigt effektiv. En lätt hand som höll om och fångade upp armar och ben som famlade efter stöd. Att smeka eller klappa gick inte. Hans hud var inte redo för den sortens beröring, den var känslig, tunn och fuktig.


Kängurusittning, Love ligger hos mamma för första gången - 17 nov 2005



Lycklig mamma - 17 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 17/11:
"Hjälp, idag ska vi flytta från BB till patienthotellet. Det ska bli skönt att få börja ett slags "eget" liv igen men samtidigt är det läskigt att inte kunna plinga på någon om det händer något. Fast nu ska ju inget kunna hända längre. Jag måste intala mig själv det."

18/11 - Love 4 dagar
Love blev vägd och hade tappat nästan 30% av sin vikt. 406 g vägde han nu och var mycket liten, vår lilla sparv. Läkarna var inte oroliga över det stora viktfallet, han mådde så bra i övrigt. Vi får besök av Loves farbror Per och hans Malin. Även Loves mormor och morfar kom på besök. Det var kul när det hände något som bröt sjukhusvardagen dessutom var besöken viktiga för oss. Det var svårt att förmedla vår situation med enbart ord, det kändes bra att få visa upp Love och dela tiden tillsammans. Familjen kom att betyda väldigt mycket under den här tiden. Vi hade dagliga samtal med våra föräldrar. Sedan fick de rapportera vidare till våra syskon och oroliga vänner. Vi hann inte med så många samtal om dagen i och med att vi mest var hos Love, och hos honom var det givetvis inte lämpligt att tala i mobiltelefon. Det var skönt att kunna dela den har tiden med nära och kära, det behövdes stöd utifrån.

19/11 - Love 5 dagar
Vi passade på att tillbringa lite tid utanför sjukhuset när vi hade så många på besök samtidigt. Man fick nämligen bara vara två inne vid Love samtidigt, fler besökare blev för rörigt. Lugna dagar kunde vi få vara tre eller fyra men inte så många som sex. Johan gick med Per och Malin till Myrornas för att köpa vattenglas och dylikt till vårt nya rum. Camilla som inte hade hunnit packa någonting och var trött på sjukhuskläderna fick lite nya kläder på stan. Vi hade ett långt perspektiv nu och kände ett behov av att skapa oss en vardag och göra det lite bekvämt för oss på hotellrummet.

Ur Camillas dagbok den 19/11
Vi ska bo här till jul - minst. Vi kan inte tänka oss något annat nu. Det vore en katastrof. Vi älskar vår lille vän för mycket för att kunna tänka annat än hoppfullt.


Mormor och morfar på besök vid Loves kuvös - 20 nov 2005


Loves mat och tråkiga pumpstunder
Love matades med dropp. Varje dag hängdes nya påsar upp med olika näringssammansättningar. De hann inte ens bli halvtomma innan allt kastades och byttes ut. Det finns inte små påsar med "mat", mängderna såg därför ganska makabra ut. De riktigt små barnen är väldigt känsliga för all sorts bakterier. De tål inte ens sina egna hudbakterier och får därför lätt infektioner. Försiktighetsprincipen gäller och då kan man inte återanvända eller ge samma näring för länge. Förutom allt dropp fick Love bröstmjölk redan från första dagen. Innan Camillas mjölk rann till fick Love mjölk från en donator. Han åt riktigt små mängder i början, 0,5 ml varannan timma. Varje droppe mjölk som kom var därför viktig. För alla mammor fanns ett speciellt mjölkrum med ett par kylar och pumpbås. Det kändes konstigt att lämna sitt barn för att "amma" med en pump i ett bås men personalen gjorde sitt bästa för att uppmuntra och stödja. Vi mammor hade lugn musik att lyssna på och det prenumererades på flera tidningar för oss att bläddra i. Samtidigt fick då papporna en större roll. Johan var oftare den som sondmatade Love. Love hade också fått ligga mycket för sig själv om inte Johan funnits vid hans sida under pumpstunderna.

Den bröstmjölk som kommer så tidigt som 24 veckor in i graviditeten är inte likadan som bröstmjölk efter en fullgången gravitet. Sammansättningen av proteiner och fett mm följer barnets utveckling. Den bröstmjölk som kom i vecka 24 passade därför Loves behov perfekt just då. Vi hade ingen aning om att det gick att få igång bröstmjölksproduktion så tidigt över huvud taget. Det kändes jättehäftigt. När det var så svårt för oss att komma nära Love och det mesta av hans skötsel utfördes av andra kändes pumpningen och sondmatningen som något fint och vikigt som vi kunde göra för vår son. Dagar då Love var dålig var det dock svårt att lämna honom för ett pumpbås. Vid ett tillfälle kom då också mjölkstockningsproblem som en ovälkommen bonus i allt elände. I länken har Camilla skrivit ner en del tips till er andra som drabbas.


En dagsranson mat - 20 nov 2005



Sondmatas av pappa - 20 nov 2005



Övervakningsdisplay smyckad med Loves första hand- och fotavtryck - 20 nov 2005



Håller pappas hand - 21 nov 2005


Hopp och förtvivlan
21/11 - Love 1 vecka
Nu var det dags att ta bort de katetrar som satt i Loves navel. De behövde sättas om på grund av infektionsrisken. I stället för navelkatetrar ville man sätta en PCVK (percutan central venkateter). Den var tunn som en sytråd, det kändes helt otroligt att det kan gå vätska genom något så tunt. PCVK:n skulle föras in till hjärtats högra kammare genom en ven. Hur det var möjligt att göra något så pillrigt på någon så liten var en gåta för oss. Det var också väldigt svårt, två hela dagar försökte man. De två sköterskor som ansågs bäst på att sätta PCVK misslyckades, därefter även den läkare som man kallade "det tunga artilleriet" när det gäller PCVK. Men läkaren tänkte inte ge sig och lyckades sätta den till slut. Efter totalt 7 försök var det en sargad hjälte vi såg i kuvösen. På två ställen hade han blivit sydd och han hade spår efter stick på både armar och ben. Love stördes mycket av ingreppen, fick fler apnéer (slutade att andas) och behövde betydligt mer syrgas än tidigare, 35% (i vanlig luft är det 21% syrgas). Det var inte konstigt efter allt han behövt utstå, utan bedövning dessutom.

Vi började hjälpa till mer i skötseln av Love vid den här tiden. Tvätta honom, byta blöja och hjälpa till att vända honom var sådant vi kunde göra. Det var mysigt att få pyssla om honom och kändes bra att få lära känna honom bättre. Vi tillbringade hela dagarna vid kuvösen och konkreta uppgifter runt Love fick tiden att gå lite fortare och det stärkte känslan av att vara förälder.


Är så liten att minsta sortens blöja känns för stor - 21 nov 2005



Pappa håller om så gått det går - 21 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 22/11
Jag har pressat mig själv och gått hela vägen från hotellet till Love utan rullstolen (den vägen är verkligen inte lång egentligen). Dessutom har jag varit dålig med att sova middag på slutet. Det har straffat sig. Jag har värk i hela kroppen. Det känns som om jag har varit på långvandring i fjällen eller åkt skidor en hel dag.

Ur Camillas dagbok den 23/11
Idag sa vår läkare Staffan magiska ord: "han har klarat sig väldigt bra så här långt, vi räknar med att han kommer att klara det här". Infektioner kommer att komma sa han, men att det skulle till en kraftig infektion för att han inte skulle klara den. De här orden gick inte in förrän efter en stund. Men då blev det kalas!!! Under natten försvann en kuvös med ett annat barn på salen. Det var oerhört obehagligt. Därför kändes Staffans ord lugnande och väldigt bra.

Respirator igen...
Bara dagen efter Staffans positiva ord vände det. Vid ett blodgasprov såg de att Love hade för höga koldioxidvärden. Det var ett tecken på att andningen var jobbig. Love andades inte tillräckligt djupt och klarade inte av att göra sig av med koldioxiden på utandningen. Därför satte man in respiratorn igen. För att Love skulle få vila som man kallade det. Vi hade varit förberedda på att den här dagen skulle komma så vi tyckte inte att det var så jobbigt. Strax därefter hörde Magnus, en annan av Loves läkare, ett blåsljud från hjärtat. Ett ultraljud visade att en av fostergångarna öppnat sig. Muskeln som kontrollerar fostergången, som till slut ska stängas helt och växa ihop, kallas ductus. Att den öppnat sig innebar att vänstra hjärtat fick arbeta mer, blod pumpades via fostergången ett extra varv till lungorna. Därför sjönk även blodtrycket. Love fick dopamin dvs blodtryckssänkande medicin, blodplasma och en blodtransfusion. För att stänga ductus fick han även en smärtstillande medicin som skulle ha den effekten. Den medicinen hade bieffekten att Love fick svårt att kissa. Där för fick man minska på Loves vätsketillförsel. Det ena gav det andra som gav det tredje. Love som behövde vila blev störd de följande dagarna med blodprover och andra undersökningar. Han fick inte vara ifred mer än 10 minuter i sänder och var väldigt stressad. Han orkade inte med vår närvaro och tröst, han behövde få vara ifred och vila. Vi tog hjälp av kuratorn för att få ur oss all oro. Det kom många, många tårar de här dagarna.

Ur Camillas dagbok den 24/11
Anledningen till Loves försämring är läkarna inte helt klara över. Det kan bero på ductus eller att hans lungor inte är fullt utvecklade men troligtvis är han på väg att få en infektion. Vet inte vad jag hoppas egentligen. Är det en infektion kan han få ytterligare hjälp med mediciner samtidigt är infektioner största skräcken. Usch, det känns verkligen inte bra. Tur att han är i goda händer.

Camillas snitt
Tio dagar efter kejsarsnittet var det dags att ta bort stygnen. Camilla hade oturen att träffa en sköterska som gjorde Camilla ledsen och orolig av allt hon sade. Camilla hade fortfarande mycket värk och hade frågor om en mystisk köttklump som kommit ut. Alla är inte lika smärttåliga sa hon bara och ansåg att det inte borde varit en bit av moderkakan som kommit ut. Vad det annars skulle ha varit gav honom dock inte svar på.

Ur Camillas dagbok den 24/11
Hennes kommentarer kändes nedlåtande, som om hon pratade med någon pjoskig. Hon väckte fler frågor än vad hon gav svar. Inget under den här graviditeten har varit normalt så jag vill inte höra några fler "nog" eller "brukar", jag vill veta.

Efter samtalet på BB ordnade Loves sköterskor så att Camilla fick prata med en barnmorska från förlossningen istället. Hon var väl insatt i hur katastrofsnitt går till och kunde ge betydligt bättre information. Vid ett vanligt kejsarsnitt har man tid på sig och kan föra undan magmuskler mm mer varsamt. Vid ett katastrofsnitt kommer mamman i andra hand. Miljön är inte lika steril, magen rengörs inte, läkaren byter inte kläder. Istället ges mamman antibiotika, man vet ju att hon läker med tiden. Allt fokus ligger vid att rädda barnets liv. Enligt barnmorskan var det därför inte alls konstigt att Camilla hade ont och behövde värktabletter, snarare hade det varit konstigt om hon inte behövt dem. Hon trodde att värktabletter skulle behövas länge till. Magmusklerna skulle Camilla vara försiktig med att använda och magträning skulle hon vänta med i några månader. Köttklumpen som kom ut trodde hon var just en bit av moderkakan som Camilla misstänkt. Det var inget att oroa sig för, det kan hända. Det var bra att se att kroppen tog hand om kvarblivna rester på det sätt som den gjorde.

Love dålig men stabil och mjölkstockningsproblem
När Love fick vila lite mer såg han också ut att må mycket bättre. Beskrivningen att han vilade med respirator kändes mer riktig. När turbulensen runt Love lagt sig kunde vi också börja sköta honom lite mer igen. Vi bytte blöja, tog tempen och bäddade om honom. Det kändes underbart att kunna hjälpa till med sådant igen. "Hjälpa till," det var det vi gjorde, kändes det som. Love var inte vårt ansvar och vi frågade ofta om lov innan vi pysslade om honom. Ibland bad de oss också att vänta med något till ett bättre tillfälle. Vi hade inte alltid en tydlig bild av Loves dagsrutiner, schemat var fullspäckat.


Love vilar i respirator - 4 dec 2005


Ur Camillas dagbok den 26/11
Ikväll kändes Love mer avslappnad igen. Jag provade att lägga min hand på honom och för första gången på länge gick det bra. Han gillade min närvaro och blev lugn av den. Gissa om det värmde våra hjärtan.


Loves farmor och farfar kom med julstämning till oss - 27 nov 2005


Annika och Erik kom ner över första advent. De dukade upp julstämning på vårt hotellrum och hade med sig lite efterlängtade kläder från Luleå. Camillas mjölk rann till riktigt bra nu, en pumpning kunde generera mellan 50-120 ml mjölk. Frysen fylldes... Värken från snittet hade också börjat lugna sig. Camilla tog bara Alvedon vid behov och rullstolen var tillbakalämnad.


Ett av de första korten där vi får se en glimt av Loves ögon - 4 dec 2005


28/11 - Love 2 veckor
Love började att öppna ögonen. Tidigare hade han haft dem stängda hela tiden, precis som små nyfödda kattungar. Det var när det var stökigt runt omkring Love som han valde att slå upp ögonen. Vi fick därför känslan av att han blängde på oss och undrade varför vi inte kunde lämna honom ifred. Mestadels fick han inte se så mycket eftersom han hade en tygbit över ansiktet. Hans hjärna var inte redo för stressande synintryck än.


Med våra händer försökte vi lugna vår lille vän - 28 nov 2005


Att Love låg i respirator innebar att han var svårare att hantera än vanligt. Respiratortuben han hade genom näsan fick inte rubbas ur sitt läge. Kängurusittningar var inte att tala om. Även om hans tillstånd beskrevs som ganska stabilt var det en väldigt jobbig tid för oss med mycket oro och långa vak vid kuvösen. Vi glömde bort att ta hand om oss själva och det var i det här läget mjölkstockningen och därefter sår på bröstvårtorna kom.

Ur Camillas dagbok den 30/11
Ont, ont, ont. På grund av mjölkstockningen har jag behövt pumpa brösten ganska mycket. På morgonen såg vi att jag fått sår på bröstvårtorna. Det gjorde fasligt ont i brösten framför allt vid pumpningarna men även annars. Brösten växte till storlek 75G (första amningsbehån jag köpte var 75D) och i slutet av dagen hade jag så ont att jag grät. Då fick jag prata med en av de amningsansvariga sköterskorna. De trodde att mycket av mina problem berodde på all den oro vi hade. Jag är övertygad om att det stämmer. Tidigare fungerade min pumpning jättebra, det kunde till och med vara en ganska mysig stund. När Love har varit dålig har jag däremot suttit på och bitit ihop käkarna i pumprummet och stört mig på hur lång tid det tar.


Love tröstar sig själv genom att suga på sin hand - 3 dec 2005


3/12 - Love nästan 3 veckor
Vi såg Love gäspa och nysa för första gången. Han hade blivit större: fått muskulösa lår, större händer och fötter samt börjat få skinkor. Tidigare var rumpan helt slät, som en biljardboll med ett hål i. Nu vägde Love 726 g, var 30 cm lång och hade ett huvudomfång på 22,5 cm. Camilla började känna sig snuvig och fick stanna hemma ett tag. Det ända positiva med det var att brösten blev sig själva igen. Camilla fick den vila hon behövde och orkade inte oroa sig för någonting. Sov och pumpade om vartannat. Johan däremot började bli riktigt sliten av oro. Han hade svårt att slita sig från kuvösen och vila när inte Camilla kunde byta av.

Natten och morgonen den 5/12 hade varit jobbig för Love. Han behövde 70% syrgas och man tog beslut om att sätta respiratorn i högfrekvensläge. Han låg och skakade som om han låg på en centrifugerande tvättmaskin. Det såg inte bekvämt ut men Love såg lustigt nog ut att må riktigt bra av det. Camilla kände sig en smula bättre och hade riktigt svårt att hålla sig hemma.

Ur Camillas dagbok den 6-7/12
Mådde bättre idag och tillbringade mycket tid hos Lilleman. Mysigt. Men det kändes i brösten direkt - oron sitter i väggarna och tömningen låser sig. Så jobbigt! Jag känner hur mjölken rinner till men den kommer inte ut. Miljön och situationen gör att jag spänner mig, jag kan inte slappna av. Jag biter ihop tänderna, drar upp axlarna, blir jättetrött och oron gnager. Tog Alvedon för att kunna sova.

Vaknade med värk mitt i natten. Råkade väcka Johan och trött som han var gruffade han fram sitt missnöje. På grund av min värk, trötthet och situationen fick det mig att bryta ihop så där hormonaktigt som jag gör nu ibland. Jag reste mig ur sängen med täcket i ena handen och bröstpumpen i den andra och gick och satte mig i duschen med tårarna sprutandes. Din toka, sa Johan när han kom och hämtade mig. Johan satt med när jag pumpade det ömma bröstet för att lätta på trycket så pass att jag skulle kunna somna om. Det andra bröstet blev avundsjukt och började droppa ikapp. Det såg kul ut och Johan skrattade åt det gulliga bröstet, som han kallade det. Jag däremot började oförklarligt att gråta igen, dumma dumma bröst. Efteråt kunde vi skratta åt hela nattäventyret.

Tid av oro och försämringar
Den 9/12 var en riktig mardrömsdag. I sista stund valde Johan att stanna i Umeå och inte åka på sin morfars begravning. Det var ett rörande samtal från sin mormor som fick honom att stanna. Det var som om de kände en föraning om Loves försämring, för det var just vad Love blev samma dag, sämre. Loves CRP var förhöjt, det var 39 och bör ligga under 10. Det betyder att kroppen bekämpar någonting, troligtvis en infektion. Därför tog man en blododling och bytte antibiotika. Han hade fått antibiotika en tid i förebyggande syfte eftersom det är så vanligt och farligt med infektioner hos så små barn. Blododlingen visade några dagar senare att det var en infektion Love hade fått. Som tur var hade man valt att sätta in rätt antibiotika så den hann aldrig bli så allvarlig.


Vi försökte trygga Love med vår närhet i den mån det gick - 7 dec 2005

Ur Camillas dagbok den 9/12
Bara ordet infektion fick mig dödsförskräckt. Oron växte lavinartat. Jag höll det inom mig, hela kroppen längtade efter att få gråta men de förlösande tårarna kom aldrig. Vi pratade med Loves läkare Staffan som lugnade oss något. Hans värden var inte anmärkningsvärt dåliga och Love hade inga andra symptom som pekade mot en infektion, han behövde mellan 40-50% syrgas. Men Staffan kunde givetvis inte garantera någonting, en infektion kan skena plötsligt sa han. Lugnad av samtalet valde jag att åka och fika på stan med mamma (mamma var nämligen uppe på besök under de här dagarna) och Åsa. Vi hade en jättemysig stund tillsammans ända till jag såg att jag missat ett samtal från Johan på mobilen och lyssnade av hans meddelande. Han lät väldigt skärrad och sa - med gråten i halsen - att Lilleman behövde 100% syrgas och att han ville att vi skulle komma dit. Vi åkte direkt. Min tanke var förstås att det var infektionen som skenade och jag befarade att han skulle dö från oss. Plötsligt på kvällen när det var lite mer lugn och ro runt honom började han dock förbättras. När vi gick för att äta middag behövde han "bara" 75% syrgas.

12/12 - Love 4 veckor
Love ansågs vara hyfsat stabil och man beslöt därför att ta bort högfrekvensventileringen. Love fick istället en respiratorinställning som tillät honom att ta egna andetag ibland. Det gick ganska bra, han behövde 40-60% syrgas. Det bästa med det var att Loves läkare Staffan tyckte att vi skulle prova att ta ut honom för en kängurusittning. Det var den första på tre veckor, en riktig lyckodag!!! Han njöt av att ligga hos sin mamma men det tog på krafterna att ligga ute. Han kom i högfrekvensventilering igen och behövde stundtals väldigt mycket syrgas.


Äntligen var lilla familjen samlad igen, underbart - 12 dec 2005