Tillbaka till huvudsidan

Två lyckliga och förväntansfulla blir...
Mitt inne i graviditeten påbörjade vi en totalrenovering av vårt kök. Allt var beställt och arbetet planerat i minsta detalj så att vi skulle hinna klart i god tid innan beräknad nedkomst. Lusten att bygga bo var stor, som för de flesta. Vi hann riva hela köket inklusive en vägg sen brast det. Efter ett lyft kändes det som om något gick snett. Några dagar senare gick vattnet...


En vägg är riven. - 29 okt 2005


...två olyckliga som väntar
Camilla hade haft blödningar i över en månad. Ett ultraljud gjordes för att se om allt stod rätt till. Läkaren var dock inte informerad om blödningarna och missuppfattade syftet med ultraljudet. Utan att veta någonting lugnade läkaren med att säga att det var helt normalt att ha lite blödningar, att oroa sig var värre.

Ur Camillas dagbok den 2/11:
"Vaknade i Täby hos mamma och pappa. Jag blödde mer än vanligt och blev en smula orolig och besviken. Jag trodde att jag hade lärt mig att hantera blödningarna, bara jag tog det hyfsat lugnt och inte stressade så mycket skulle de sluta. Efter en lång och härlig frukost började jag min hemresa till Luleå. Jag somnade på planet hem, jag var så TRÖTT. När jag reste mig ur flygstolen på Kallax hände det. Jag gick raka vägen till toaletten och såg att det var mer vatten än blod. Det kändes inte bra, men jag blev mer less än rädd. Att ringa någon och fråga om råd hade jag inte en tanke på, jag skulle inte oroa mig hade de ju sagt. Jag ville bara hem och vila. Vi åt middag hos Johans föräldrar. Jag frågade Annika om man märker när vattnet går. O ja, sa hon, det kommer du att märka, då kommer det mycket vatten. Det lugnade mig en smula, mitt vatten sipprade ju bara. Efter middagen rann det fortfarande vatten. Med en stor suck tog jag på mig en nattbinda. Trosskydd räckte inte längre. Vilket nederlag det var. Trosskydd hade varit mitt mått på att allt var OK. Men jag sa inget, jag visste ju att allt var mitt eget fel. Jag hade stressat för mycket. Jag trodde fortfarande att jag inte hade något att oroa mig för även om situationen kändes besvärande och olustig. Kan det rinna blod kan det väl rinna vatten också tänkte jag. Men när jag fyllde nattbindan på bara en timma berättade jag för Johan som bad mig ringa förlossningen. Det kändes fel att störa dem så sent på kvällen, klockan var 21. De tyckte att vi skulle åka in direkt... "

Vi kom in till Sunderby sjukhus på onsdag kväll den 2/11. Vi kommer nog aldrig att glömma läkarens ord när han konstaterat att det var vattnet som gått: "Japp, det är fostervatten. Nu ska vi prata...." Det var början på den jobbigaste tid någon av oss hittills varit med om - med hästlängder.

Ur Camillas dagbok den 2/11:
"Johan blev chockad och oerhört ledsen av beskedet. Jag var kvar i något mystiskt lugn. Jag måste vara lugn, stark och positiv kände jag. Mitt barn var inte förlorat- något sådant kunde jag bara inte ta till mig. Och det fanns ju en minimal chans att vårt barn skulle överleva sa läkaren. Väldigt omtumlade och förvirrade fick vi inta sängläge på gynavdelningen, och vänta... "

Ur Camillas dagbok den 3/11:
"Idag började jag förstå vad som hänt. Hela dagen var hemsk. Vi var i stor kris, chockade och oerhört ledsna. Vi förstod inte varför vi skulle behöva dra ut på lidandet, varför skulle jag ligga still? Vi visste ju redan att vi förlorat vårt barn och väntan på att värkarbetet skulle sätta igång var våldsamt plågsam. I vecka 22 räddar man inte liv och vecka 23 kändes jättelångt bort. Det var inte enstaka timmar eller dagar dit, det var en hel evighet."

Eftersom vattnet gått så tidigt i graviditeten, i v. 22+2, så hamnade vi inte på förlossningen utan på gyn. Detta på grund av att man på Sunderby sjukhus inte kan rädda barn förrän i v. 28. Till Umeå och Norrlands universitetssjukhus fick vi heller inte komma, eftersom de har en gräns på v. 23. Vi fick veta att det inte var stora chanser för vårt barn, eftersom förlossningsarbetet vanligtvis sätter igång inom de närmaste dagarna efter en vattenavgång. Vi hade fem dagar kvar och 30 mil till Umeå, där man åtminstone kunde göra ett försök att rädda vårt barn.

Tiden på gynavdelningen på Sunderby sjukhus var fruktansvärd. Vi var helt och fullt på det klara med att det inte skulle bli en fullgången graviditet och vi kände innerst inne att hoppet nog var ute med vårt barn. Chanserna var små, otroligt små och vi tänkte mycket på hur vårt avsked skulle gå till. Vi bad Johans föräldrar att göra trolldeg för att kunna göra fot och handavgjutningar samt att köpa det minsta klädesplagg som gick att hitta. De fick också hämta våra kameror. Vi ville så gärna ha något minne kvar av det barn som vi var så säkra på att vi skulle förlora.

Under dessa hemska dagar fyllde Camilla år och det var nog den mest makabra födelsedag någon av oss kommer att vara med om. Vi hade kuratorn på besök och en läkare, Ingrid, från Barn-IVA på Sunderby sjukhus, kom för att gjuta lite mod i oss. Ingrid, som jobbat i Umeå på den avdelning som skulle ta emot oss där, berättade lite om vad vi kunde förvänta oss om vi skulle klara oss så långt att vi fick komma dit. Men hon berättade också hur det kan kännas att hålla om sitt lilla lilla barn i väntan på att det ska sluta andas och somna in. Det lät fint, men allt var så sorgligt. Vi grät mycket de här dagarna.

Pressen och nervpärsen var helt förfärlig och vi fick veta att transport till Umeå skulle bli av på måndagen, på dagen 23+0, antingen med ambulans eller ambulansflyg. Så kom jourläkaren från helvetet, det bör ha varit på lördagens morgonrond. Utan att titta till oss eller pratade med oss ändrade han så att transporten till Umeå skulle ske först på tisdagen och i delad taxi!!!! Camilla som var beordrad sängläge och vi som redan var i total upplösning fick alltså beskedet att transporten till den lilla livlina som vårt barn hade skulle flyttas en dag framåt. Allt detta beslutades av en jourläkare som inte ens hade orkat komma in och prata med oss.

När vi fick det beskedet blev vi först alldeles överrumplade, ledsna och kände oss otroligt överkörda. Så småningom, efter att ha pratat med familj och vänner och repat lite mod igen gjorde vi klart att någon delad taxi skulle det då rakt inte bli tal om, då kör vi hellre själva. Vad det gäller att han flyttat transporten till tisdagen ville vi att en annan läkare, vem som helst, som åtminstone hade lust att prata med oss skulle ta beslut om. På måndagen rondade en av våra favoritläkare. Hon gjorde ett ultraljud och konstaterade att barnet växt som det ska och att det fanns lite vatten kvar, inte mycket men tillräckligt. Det nyproduceras vatten hela tiden. Hon tog kontakt med Umeå och vi fick besked att vi skulle åka samma dag, på bara ett par timmar. Och taxi var uteslutet tyckte Antonia, till vår stora lättnad.

Ur Camillas dagbok den 7/11:
"Turbulens! Helt plötsligt blev vi uppryckta från vårt lugn, våra rutiner och vårt fantastiska leva-i-nuet-liv. Vi blev varse om varför vi var på sjukhuset igen. Blodprov skulle tas och jag fick första sprutan kortison för att påskynda barnets lungtillväxt. Därefter fick jag kasta i mig lunch medan Johan packade, sedan bar det av med ambulans till Umeå. De fyra timmarna på bår tärde på min rygg och den första natten i Umeå blev tung. Kortisonbehandlingen gjorde inte det hela lättare. Jag hade en obehaglig känsla i hela kroppen, tryck över bröstet, hög puls (96) och det var otroligt svårt att koppla av. Jag orkade inte prata med någon, inte ens min familj. Johan var vaken med mig under natten när det var som jobbigast. Strök mig över håret och masserade min rygg samtidigt som vi lyssnade på avslappnande musik. Jag orkade inte "stå ut" för min egen skull, men jag fick ork av Johan att göra det för hans skull."

Tiden i Umeå före förlossningen
I Umeå började en ganska svår process för oss. Vi som varit säkra på att förlora vårt barn skulle helt plötsligt börja våga hoppas. Det var verkligen inte det lättaste att ställa om. Man gjorde flera, mycket noggranna ultraljud och till vår stora lättnad kunde man konstatera att allt verkade bra med barnet, så när som på avsaknaden av fostervatten. Man kunde också konstatera att flödet i navelsträngen och barnets blodkärl runt hjärtat verkade helt ok.


Sista ultraljudet - 11 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 8/11:
"Vi har fått prata med sjuksköterskor från Barn 4 om hur vården av barnen går till, allt ifrån förlossningsögonblicket tills dess att man får åka hem. Jag tyckte det lät mysigt att vi får röra vid vårt barn, ha det mot våra bara överkroppar (kängurusittning) och att det kommer att matas med bröstmjölk redan från början. Hoppas, hoppas att vi får uppleva den långa resan och att det här får ett lyckligt slut. Än känns det dock helt främmande för både Johan och mig, vi har under så lång tid varit inställda på avsked att det är väldigt svårt att ställa om. Vi vet inte heller om vi vågar. Vi tar dagen som den kommer."

Ur Camillas dagbok den 9/11:
"Hur ska vi känna, hur ska vi tänka. Vi har ju redan förlorat vårt barn. Hur ska vi våga hoppas igen. Blir inte sorgearbetet bara jobbigare då? Kuratorn sa att det är viktigt för oss att börja se mig som gravid igen och börja glädja oss åt att vi faktiskt ska bli föräldrar. Hon berättade att andra par i vår situation som förlorat sitt barn ångrat att de inte tog tillvara på den sista tiden, de sista dagarna de hade med sitt barn. Det var magiska ord för mig, jätteskönt att höra. Det kändes som en lättnad och på något vis så självklart. Vårt barn lever och kämpar. Självklart måste vi då kunna känna kärlek och njuta av vårt fantastiskt starka barn."

Vi började bli ganska bra på att hantera väntan och förberedde oss på att den kunde bli riktigt lång. Vi visste att för varje dag som gick utan att förlossningsarbetet startade så ökade chanserna till överlevnad för vårt barn. Vi delade in dygnet i korta tidsintervall och skapade dagliga rutiner. Till vår hjälp hade vi all medicinering och de täta kontrollerna av Camilla och barnet att sysselsätta oss med. Nervpersen bestod dock. Varje gång Camilla hostade eller bara reste sig för att gå på toaletten rann en massa fostervatten ut. Fostervatten som vi så gärna ville att vårt barn skulle ha runt sig för att kunna dricka lite, eller bara ha där, som det ska vara när man ligger i magen.


Johan mäter barnets puls med en CTG-apparat - 8 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 9/11:
"Vi har gått från ca 0% chans för överlevnad till ca 50%. Enormt höga siffror för oss. Vi firade med butterkaka och klubbor, fifty-fifty-klubbor faktiskt. "


Vi har klarat en veckas väntan och firar med butterkaka - 9 nov 2005


Camillas syster, som pluggade i Umeå kom förbi varje dag med DN och vi lånade varenda lättsam komedi som hon hade, alla tyngre filmer gick fullständigt bort, dem orkade vi inte med. Även Camillas mamma kom och hälsade på och stöttade oss. Vi fikade och stickade - värdens bästa syssla när man behöver få tiden att gå och tänka på någonting annat. Allt var som i ett sorgset, ångestfyllt töcken. I Umeå tog man Camillas blödningar på allvar. Under ett av maratonultraljuden konstaterades att det rörde sig om en föreliggande moderkaka. Dvs. att moderkakan lagt sig långt ner i livmodern och täckte livmodertappen. Detta hade enligt vad man trodde orsakat de blödningar som Camilla haft sedan många veckor tillbaka. När moderkakan blöder bildas ärrvävnad vilken i sin tur mest troligt skavt mot den känsliga fosterhinnan. Man trodde att det var det som bidragit till den tidiga vattenavgången. Inget tydde på att det var något fel på vårt barn. Det var en stor lättnad att höra.

Ur Camillas dagbok den 12/11:
"Jag slarvade något när jag skulle svälja ett av mina många piller så att jag fick en kräkreflex. Det kändes inte bra, det spände till i magen och jag började blöda mer igen... Räcker det med en hostattack eller en mindre kräkning för att allt ska gå åt pipan? Jag var väldigt orolig för att moderkakan skulle lossna. "

Ur Camillas dagbok den 13/11:
"Oron från gårdagens blödningar satt kvar. Johan försökte övertyga mig om att det inte var någon fara. Jag fick ytterligare en kortisonrusning. Jag frös och fick febervärk, Johan pysslade om mig. Min temperatur steg, jag fick Alvedon och order om att kontrollera tempen varje timma. Sakta men säkert gick febern ner och jag blev piggare igen. Åsa och mamma kom förbi för att prata, mysa, fika och sticka. Det var mitt i allt elände en mysig helg. Snart är det måndag och 24+0. Tjihoo - hoppas att vi hinner fira det, håll ut bebisen!!!"


Trött och feberrosig av allt kortison - 10 nov 2005


Ur Camillas dagbok den 14/11:
"Det var precis vad vi hann - fira 24+0 med några singoallakex - sen kom du ut, vår lilla älskling. Jag kände mig redo för den dusch sköterskorna tyckte att jag skulle försöka ta under dagen. När jag kommit till toaletten åker en del av navelsträngen ut, eller var det ett ben? Hur var det möjligt? Paniken var total. Jag grät och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var fruktansvärt. Johan lyckades behålla lugnet och tillkalla hjälp, sen gick allt otroligt fort. Jag lades i min säng med huvudet vid golvet (så att inte navelsträngen skulle komma i kläm). En sköterska bad mig vara lugn och andas. Direkt på ordet slog mitt lugn till och jag tittade Johan djupt i ögonen. Nu händer det sa vi och lyckades faktiskt skratta åt situationen med navelsträngen. Jag såg att mina läkare såg skärrade ut, de handlade väldigt snabbt och det blev ett urakut kejsarsnitt. Innan de sövde ner mig hann jag oroa mig för hur Johan skulle klara sig alldeles ensam i väntan på mitt uppvaknande om barnet inte skulle klara sig.

När jag till slut vaknade satt dock Johan, världens stoltaste pappa, vid min sängkant. Han berättade om vår underbart fina pojke, han är så söt upprepade han. Jag hade lite svårt att få grepp om situationen. Dels var jag så omtöcknad av allt morfin, dels kändes det som om jag förlorat mitt barn. Det fanns ju inte längre kvar i min mage. Jag saknade mitt barn. Jag blev ivägrullad till kuvösen. Där låg han. Så otroligt liten. Världens minsta händer som famlade i luften. De tyckte att vi skulle hålla om dig - vårt barn - men vi var så rädda för att ge dig elaka bacillusker. Men det var svårt, jag ville så gärna sträcka in en hand och ge dig lugn och tröst. Du var så liten."